Jag hade nyligen tagit på mig rollen som fastighetsskötare i det gamla sekelskifteshuset där jag också hyrde en lägenhet. Halvtidssjukskriven och med gott om tid över passade det mig perfekt. Lite rörjobb, lite elfix och rätt ofta: hjälpa trevliga grannar med småsaker. Som idag.
En handskriven lapp i min brevlåda:
"Hej Anton, mitt wifi har dött. Du som är så händig – kan du kika? / Inga (3 tr)"
Inga var en av husets två mest färgstarka personligheter. Hon och Julia, hennes ständiga följeslagare, bodde dörr i dörr. De hade varit sjuksköterskor båda två – därav smeknamnet “systrarna” – och var båda runt 70. Men ärligt talat... det märktes inte.
De tränade regelbundet, klädde sig snyggt, skrattade ofta – och bar på ett slags tidlös sensualitet. När jag knackade på hos Inga den eftermiddagen öppnade hon iförd träningskläder, med håret slarvigt uppsatt och ett leende som kunde värma vilken isvinter som helst.
– Men hej Anton, vad snabb du är! Kom in, vi sitter i vardagsrummet.
Julia satt redan där, i en tunn grå college-tröja och tights som smet åt hennes kurvor. De hade tydligt just kommit hem från Friskis. Rummet doftade tvål, parfym – och något... personligt.
Jag fixade modemet. Ett par kablar senare blinkade alla lampor som de skulle igen.
– Men titta! Det funkar! sa Inga, klappade händerna – och utan att tveka drog in mig i en varm kram. Jag kände hennes kropp pressas mot min. Fast, varm, mjuk.
– Säg, vill du ha en kaffe som tack, reparatör’n? frågade Julia med ett glimt i ögat.
Kaffet blev en pratstund som blev ett skratt, som blev vin och småkakor. När vi skrattade åt att vi alla tre levde själva och Inga sa med låg röst:
– Men vi har våra sätt att hålla oss nöjda... du vet.
Jag rodnade. Hon log.
Innan jag gick föreslog Julia:
– Lördag. Middag hos oss. Vi lagar. Du tar med något att dricka. Låter det som en deal?
Jag kunde inte säga nej.
Lördag
De öppnade dörren tillsammans när jag ringde på. Jag tappade nästan andan.
Inga i en smal, svart kjol och vinröd blus med en generös urringning. Julia i en klänning som smekte höfterna och markerade bysten. Båda doftade lavendel och något sensuellt jag inte kunde sätta fingret på. Jag kände genast hur min kropp reagerade.
Middagen var fantastisk – mustig gryta, goda skratt, vin som aldrig sinade. Under bordet kände jag ibland Julias knä mot mitt. Inga rörde ofta vid min arm när hon pratade. Deras blickar var inte längre bara vänliga – de var nyfikna.
Efter kaffet, när vi satt i deras "salong", blev stämningen tät. Tystare. Mer laddad.
– Så, Anton... har du något emot lite äldre sällskap? frågade Julia, lågmält.
Jag mötte hennes blick. Hon lät handen vila mot mitt knä.
– Tvärtom, viskade jag.
Det blev tyst ett slag. Sedan ställde Inga ner sitt glas, gick runt soffan, ställde sig bakom mig och lät fingrarna glida genom mitt hår.
– Du är vacker när du rodnar, sa hon.
Julia lutade sig fram och kysste mig – mjukt, långsamt. Ingas händer smekte mina axlar, och snart kände jag hennes läppar mot min hals.
Jag slöt ögonen, lät mig omslutas av deras värme, doft, händer.
De var erfarna, lyhörda, förföriska. Inga viskade i mitt öra vad de ville. Julia öppnade långsamt min skjorta, lät sina fingrar följa mitt bröst. Deras kroppar mot min var som silke mot hud – och båda visste exakt hur de ville ha det.
Efterspel:
Morgonen efter låg jag kvar i sängen i min egen lägenhet. Huden brann ännu efter nattens passion. De hade tagit för sig – och gett mig mer än jag trodde jag kunde ta emot.
En lapp låg på mitt köksbord. Någon hade lämnat den under dörren.
“Tack för en oförglömlig kväll. Och… vi har en trasig kökslucka. Kom när du kan. // Systrarna”
Jag log.
Jag visste att jag snart skulle knacka på igen.
