Det hade gått över tio år sedan vi var ett par, men vi hade aldrig riktigt släppt taget om varandra. Ibland hördes vi, ibland bara dök upp i varandras tankar. Det fanns en laddning mellan oss som vägrade ebba ut – en stillsam, men enveten attraktion. Kanske var det tryggheten i det förbjudna, eller bara den där kroppsliga kemin som aldrig riktigt låter sig glömmas.
Hanna hade alltid haft något i blicken. En självklarhet. Hon var kort, kurvig, med ett sätt att ta plats som inte handlade om volym utan om självklar närvaro. Jag minns att jag brukade tappa bort mig i hur hennes kropp rörde sig, och nu, ett decennium senare, var det som om allt hade legat på is och bara väntat på rätt ögonblick.
Vi hade bestämt träff i Malmö – en neutral stad, långt från våra vardagliga liv. Vi hyrde en diskret lägenhet och när vi möttes på förmiddagen var det som om luften mellan oss redan visste vad vi ville. Ändå rörde vi inte varandra. Inte på flyget, inte i taxin, inte ens när vi klev in i lägenheten. Bara en blick. Ett tyst samförstånd.
Men så fort ytterdörren gick igen, förändrades allting. Vi stod tysta en stund, som om vi båda väntade på vem som skulle ta första steget. Det blev hon. Ett skratt. En viskning. Och sedan hennes fingrar som långsamt drog i min tröja, som om hon behövde bekräfta att jag fortfarande var verklig. Vi kysstes, trevande först – inte blygt, utan varsamt – som om vi kände efter vad som fanns kvar. Det var inte längtan efter nytt, det var längtan efter att känna igen något vi båda burit med oss.
Det var en kyss som bar på år av outtalade minnen. Och det fanns ett slags vördnad i sättet hon lät sina läppar vila mot mina.
Vi hamnade i sängen. Kläderna försvann, men inte hastigt. Vi tog vår tid. Jag minns hur hon lade sig på rygg och såg på mig som om hon väntade på en fråga. Jag ställde ingen. Jag smekte bara hennes höft med handflatan, lät tummen dra en cirkel över hennes hud. Hon svarade med en rysning, en lätt utandning.
Det var något i hennes sätt att ta emot beröring som gjorde mig försiktig. Inte osäker – bara hänförd. Och när jag kysste hennes hals, och sedan längre ner, kände jag hennes kropp bågna mot min, som om hon burit på all denna längtan i tysthet.
Det var stillsamt först. Långsamma andetag. En kropp som öppnades utan brådska.
Efteråt låg vi tysta en lång stund. Mina händer vilade kvar på henne. Hennes blick i taket. Ingen av oss sa något.
Men innan jag hann fråga vad hon tänkte, log hon plötsligt och vände huvudet mot mig.
"Du vet", viskade hon. "Jag har inte slutat tänka på hur det var att låta dig ha mig, helt och hållet."
Jag sa inget. Kanske visste hon redan vad jag tänkte. Hon reste sig upp och gick mot duschen. Dörren var öppen. Ångan började sprida sig. Jag följde efter.
Vi tvättade oss inte. Vi bara stod där, huden blöt och händerna vilande på varandras kroppar. Jag lät händerna glida ner till hennes höfter och hon lade sin panna mot min.
"Du får göra vad du vill", sa hon tyst. "Men bara om du verkligen vill det."
Jag höll henne kvar där, tyst, innan jag kysste henne igen. Den gången djupare. Längre. Och med en visshet som inte funnits för tio år sedan.
Vad som hände senare den helgen? Det spelar egentligen ingen roll. Det vi bar med oss därifrån var inte bara minnet av hud mot hud. Det var känslan av att vi vågat igen. Att vi vågat gå över gränsen mellan minne och verklighet – och funnit något som fortfarande brann.
