Morgonen var sval, med ett tunt dis över gatorna, men Emma kände sig märkligt varm inombords när hon närmade sig ateljén. Det som hänt dagen innan satt fortfarande kvar i hennes kropp – i minnet av Annas händer, i tyngden av deras blickar, i varje doft, varje tyst viskning. Som om huden ännu mindes vad läpparna teg om.
Anna stod redan där när Emma kom in. Lutad över sitt staffli, håret samlat i en slarvig knut, som om inget hade hänt. Men när hon vände sig om och deras ögon möttes – det låg något i den blicken. Något varsamt, nästan ömt trots all den laddning som virvlade därunder. Ett leende, knappt synligt, men riktat bara till henne.
Dagen gled långsamt framåt. Emma försökte koncentrera sig, men Annas närvaro var som ett svagt stråk parfym – omöjligt att skaka av sig. När eleverna till sist hade gått och dörren klickade igen bakom den sista, blev rummet stilla. En annan sorts stillhet.
Anna såg på henne. “Stannar du kvar?”
Emma svalde. “Om du vill.”
Anna gick långsamt närmare. “Jag vill.”
Och det var något i sättet hon sa det på – inte ivrigt, inte pressande, utan säkert. Som om hon visste att Emma redan bestämt sig.
När Annas fingertoppar rörde hennes kind, stannade tiden. Det var inget i hast, inget som skyndade. Bara värme. Hud. Närvaro.
“Du är så vacker,” viskade Anna, nästan som om hon inte sa det för att få något tillbaka.
Emma svarade med en tyst kyss. Deras läppar möttes, först försiktigt, som ett erkännande. Men snart växte det – inte i tempo, utan i djup. Kyssarna blev längre, andedräkten tyngre. Emmas fingrar sökte sig fram längs Annas rygg, medan Anna lät händerna vila vid Emmas midja, som om hon ville hålla kvar ögonblicket, inte rusa förbi det.
De landade till slut på den gamla soffan. Den knarrade svagt under deras rörelser. Inga ord sades – det behövdes inga.
Det var inte hunger, inte begär, inte på det sättet. Det var något annat – en slags undersökande vördnad. Fingrar mot hud, andetag i nacken, läppar som dröjde. När Anna rörde vid henne, var det som om Emma upptäckte sin egen kropp för första gången – som om någon äntligen såg allt hon inte själv vågat röra vid.
“Så mottaglig,” viskade Anna, när Emma darrade till under hennes hand.
Emma svarade inte. Det fanns inget språk som räckte till just då. Bara en lätt nickning, en utandning. Hon ville inget hellre än att ge sig hän – men det var något i sättet Anna rörde sig, som gjorde det möjligt. Som gjorde det tryggt.
När de till sist låg stilla, insvepta i varandras tystnad, med eftervärmen fortfarande vibrerande mellan dem, la Emma sitt huvud mot Annas axel.
“Det här är bara början,” sa Anna tyst.
Emma slöt ögonen. “Jag vet.”
